Sitter här och ska till att se del två i filmserien The Guinea Pig (za ginnipigu)… nämligen den film som drog mig till att se dessa udda filmer… Flowers of Flesh and Blood. Tack för den Charlie Cheen.

För det var just mister Topper Harley himself som fick mig att kolla upp dom här filmerna. Jag såg nämligen i förrgår en dokumentär om snufffilm där det berättades att mannen hade varit på en filmkväll hos en kompis och där sett Flowers of… och då trott att filmen var en äkta snuff-film och därmed anmält filmmakarna till FBI. Efter de påtryckningarna gav filmmakarna ut en “bakom kulisserna” som visar hur effekterna gjordes och iochmed det så släpptes åtalet. Men visst… När Charlie Cheen säger något då är det ju relevant…

ok… cheep-shot… jag vet… jag gillar ju killen… han är en av de enda komikerna som har förmågan att alltid göra sina roller roliga. Och dessutom var det ju Guinea Pig filmerna jag skulle börja recenserera… eller iallafall skriva om…

Men iallafall. Less is more… för det är ju så det är? Jo, i den här filmen (film 1: Devils Experiment) är det verkligen så. För allt med den här filmen känns spartanskt.

just det. Och jag ska sluta med dessa onödiga youtube-länkningar… och den där var troligtvis den mest överanvända av dom alla. Det var sista gången… jag lovar.

Men back on topic igen (!)

Var var jag?… öhhh… jo… Less is more. För om jag ska beskriva den här filmen som kortast och konsisast så skulle det bli “Tre japanska män torterar en kvinna till döds i 45 ihopklippta minuter”… För det är ungefär allt som händer. Vi får ingen riktig dialog, ingen förklaring, ingen motivering, ingen upplösning, ingen vidare moralisk uppbyggnad. Det här är helt enkelt vad Takashi Miike många gånger själv försöker vara i flera av sina filmer. För här är det groteskt verklighetstroget och utdraget våld som gäller. Filmat med VHS-bandare-modell billig, skakigt, o-fokuserat och med rent obefintlig ljudläggning. Det är bara “production sound” hela vägen igenom helt enkelt. Med allt vad det nu innebär för upplevelsen.

Och det är just upplevelsen som ändå når fram tack vare, och inte trots, sina brister. För när denna film gjordes (1985) så var enda distributionsformen VHS för denna budget. Och med detta innehåll hamnar den utan vidare på en plats i videohyllan nån stans mellan skräck och porr. Och om den har riktigt tur så tar inhandlaren undan kasetten och endast lämnar ut filmen om kunden specifikt är ute efter sånt. Och det, kopplat med det obefintliga ram-storyn och disclaimern i början som hävdar att filmmakaren fick dessa band under en period för några år sedan. Och utan internet att researcha detta i så fick den snabbt ett rykte om sig att vara äkta snuff.

Och för att ge ett råd till potentiella nya konsumenter av denna film. Om ni inte är väldigt härdade… undvik… för detta är ungefär som att snubbla in i Patrik Batemans privata filmarkiv. Det är rått, det är groteskt, det är extremt utdraget och explisivt.

Men vad gör man inte för att få se det mest udda som finns i filmväg?

Och för att rippa helt ett koncept i favorit-sidan Bad-movies hemsida så ska jag lista:

—

Saker jag lärt mig av den här filmen:

– saker verkar så mycket mer realistiskt i vhs kvalitet och halvkasst ljud…

– om du är kvinna i japan och 3 män kommer fram och vill ha med dig i en film om mänskligt lidande… hur än poetiskt det kan låta… säg “nej”…

– det går att sticka en nål från tinningen och in igenom ögat och ut i ett enda stick…

– låg produktionsstandard döljer faktum att effekterna är fejk.

– Only in japan… only in japan…

—-

Så vad ska jag nu göra när jag sitter här och födelsedagen nyss har infunnit sig… jo jag ska se den av Charlie Sheen så fruktade del två…